KungFuFighting

---

Jag behöver inte längre oroa mig för känslorna jag hade.
Det är nu över.
Vilket förmodligen är det bästa, jag är dock arg. På honom.
Hur det gick till, sådär härligt barnsligt över internet med sedan en blockning.
Otroligt fegt och respektlöst.
Jag försökte iaf ringa till honom för att få prata och berätta att det inte längre skulle funka.
Han fegade ur.
Skrev på skype och gjorde slut den vägen.
Men ändå skönt att slippa vara den som var tvungen att avbryta det.
Då slipper jag tveka på om jag hade gjort rätt beslut.
Rätt känns det dock.
Det där var inget jag ville ha mer, må dåligt över det så som jag gjorde är inte värt det.

 

 

Jag har ju mina roomies.

Som är bättre än alla killar, sedan alla andra av mina fantastiska vänner.
Ni betyder verkligen så otroligt mycket.
Helt obeskrivligt hur mycket jag Älskar er.
Jag vore ingenting om inte ni fanns i mitt liv och jag hoppas ni verkligen tar till er.
Ni som läser detta. 

I sommar blir det en resa till Polen
Det ser jag verkligen fram emot, men två av de som ska med ska inte längre med.
Nej de är elaka och lämnar mig och Mari i sticket.
Men jag och Mari får helt enkelt äga stan!
Livet går vidare helt enkelt.
Och jag känner mig glad. 

---

Hur länge orkar man kämpa, hur länge orkar man försöka och vänta?
Ska man ge upp något bara för att det känns jobbigt nu?
Tänk om det aldrig blir bättre?
Men tänk om ens närvaro gör saken lättare för den andre personen
och om man försvinner kanske saker blir jobbigare för den?

 

Jag vet inte längre vad jag ska göra.
Det gör ont när man vill vara med en person, mer än någon annan, men den personen inte finns där.
När man sitter här hemma och bara väntar.
Väntar på ett Hej, jag saknar dig.
Eller bara ett Hej.
Någonting.
Man kanske begär för mycket?
Är nu man ska strunta i sina ega känslor?
Fast nej, har jag gjort så mycket förr och vill inte göra det igen.
Om han bara visste hur mycket han betyder för mig och hur gärna jag vill vara med honom.
Om han visste att det inte går en sekund utan att jag tänker på honom.
Undrar hur han mår och hur saker går.
Vill ju bara få vara en del.

Är hur som helst väldigt glad över att jag har mina fina vänner runt mig
Så jag inte gräver ner mig i mina egna känslor allt för mycket.
Då hade jag inte mått bra alls nu.
Vill vara med honom.
Om han bara visste.

 

---

Tänk om jag oftare bloggade.
Men kan kanske skylla på att så mycket händer i mitt liv nu, bra saker helt enkelt.
Mari fick rummet som jag skrev om sist, så nu bor jag tillsammans med henne
och en till supersnäll tjej vid namn Emma.
Vi har nästan som ett litet kollektiv här, med folk som kommer och går.
Jag gillar det och jag trivs.
Vi har det bra här, i vårt komabordellen.

 

Jag firade nyår tillsammans med en jättefin kille
Som var hos mig i en hel vecka, sedan blev vi ett par.
Så nu är jag kär och glad för även den saken.
Fin och fantastisk är han.
Helt underbar, jag behöver någon som honom.
Nu finns han där, men åh så jag blir att längta efter honom.
Även om det bara var ungefär en vecka sen sist vi sågs.
Blir väl så.
När man är kär.

 

Studierna går bra.
Men dåligt, fast ändå bra.
Fått mitt första U = underkänt.
Är väl sånt som händer, inget att haka upp sig på, bara göra om uppgiften så jag får ett G istället.
Livet är bra helt enkelt.
Jag är lycklig, tänker tillbaka till för ett år sedan.
Då var jag inte lycklig, eller jag hade någon falsk lycka i kroppen.
Jag satt där i lägenheten, träffade aldrig folk och var tillsammans med en kille som ljög för mig.
Nu vet jag hur mycket bättre jag kan ha det.
Det är jag glad över.